"Det var när jag var i Oslo för att göra press för "Annanstans". Bland annat så var jag på P3 NRK och spelade två låtar och gjorde en intervju. En del av intervjun var en kort berättelse om "din bästa musikupplevelse". Jag kunde inte riktigt komma på den bästa så istället drog jag min värsta. Som egentligen var min bästa upplevelse fast delat med andra - den sämsta.

Under en period i början av tjugoårsåldern hade jag ett osunt förhållande till Joy Division (vilket jag i viss mån fortfarande har) som manifesterades i ett totalt förakt av andra människor som också lyssnade på dem. En av de bästa låtarna var såklart "Love Will Tear Us Apart" och var en frekvent låt på dansgolven på vilka även jag befann mig. Men när den kom på i högtalarna var det som om någon spelade mitt inre på maxvolym. Min reaktion var då alltid att lämna dansgolvet illa kvickt med händerna för öronen och ölen under armen. Ingen fick höra min låt, av mitt band. Ingen fick dansa till den låt som betydde mer för än någon annan.

Idag är det ok om någon spelar den på dansgolvet. Jag godtar det. Jag dansar med. Men kanske med händerna för öronen och ölen under armen."

- Max Groundstroem, Samling